Alla inlägg under februari 2011
Men vad har hänt sedan dess? Knappast ett smack. Någon afrikansk författare har fått bestiga scenen i Stockholm, ytterligare någon har intervjuats i en TV-soffa. Men på djupet? För de flesta av oss är Afrika fortfarande en outforskad kontinent. I den västliga delen dominerar engelskspråkig litteratur från Europa och USA. Enligt fackorganet Svensk Bokhandel är det dessutom enbart ca 10 procent av all nyutkommen litteratur som över huvud taget recenseras på dagens kultursidor.
Inte ens Aino Trosells ”Hjärtblad” har ännu passerat grindvakten i DN, trots att denna läsvärda berättelse nu tillsammans med fem andra aktuella böcker tävlar om Sveriges Radios Stora Romanpris. Fast det säger kanske en del om Sveriges största morgontidnings selektiva kulturbevakning?!
Bland de mest purfärska böckerna på Bok & Bibliotek hör antologin ”Afrikanska kärleksberättelser – finns de?”. Ama Ata Aidoo skriver i förordet om hur afrikanska författare förväntas skriva om militärregimer, förlegade traditioner, hungersnöd. Så har föreställningen vunnit mark att det inte skrivs om kärlek i Afrika, både i västvärlden och bland de egna intellektuella.
I antologin skriver flera av kontinentens främsta kvinnliga författare om allt mellan födslosmärtor och begravningar; tonårens våndor och ålderdomens krämpor; likakönade relationer och förhållanden som drabbas av rasfördomar. Inte minst slår samlingen hål på myten om den afrikanska kvinnan som ett fattigt offer. Genom hela antologin bultar det mänskliga hjärtat: belägrat och blödande, oförskräckt och ibland triumferande. Närma dig novellerna en i sänder, då kan du höra kvinnornas inre röster var och en för sig.
I Afrika bor fler än 900 miljoner människor i 54 länder. Romaner och noveller från ett 20-tal av dessa länder, och ytterst få kvinnliga författare, finns översatta till svenska. Även om Ama Ata Aidoos antologi bidrar med några ytterligare, finns en litterär kontinent kvar att upptäcka.
I antologin samsas 21afrikanska kvinnliga författare, som berättar om hur livet är i bland annat Libyen, Algeriet, Egypten och Nigeria. De flesta lever i exil men har ändå stor erfarenhet av samhället som det ser ut i dag. Hur nyttjas deras berättelser nu, med tanke på till exempel revolutionsdagarna i Egypten? Har våra gymnasieskolor köpt in klassuppsättningar? Skyltar svenska bibliotek med denna och andra? Tar vi till vara på det intresse som samhällspolitiskt växer utifrån den intensiva mediabevakning som når oss från Befrielsetorget i Kairo, revoltens brännpunkt?
Flickan och modern har en sårig och skrikig relation men långt därnere i de bittra schakten pulserar två blödande hjärtan som längtar efter bekräftelse och kärlek. Ingen av dem lyckas leva upp till idealbilden av varandra. Det handlar snarare om att bara försöka överleva dagen.
Manda har inga kompisar. Hon är en "ensamstöring". Datorn och internet är hennes enda utblick mot den övriga världen. Då dyker Otto upp i hennes liv. Han kan förverkliga hennes drömmar och förvandla Manda till kändisstjärna. Otto knyter också till sig Mandas morsa. Nu kan den stora freakshowen starta. Vem som slutligen kammar hem pengarna är inte svårt att räkna ut.
Dramatikern Malin Axelsson har författat en mycket utmanande och provokativ pjäs för en väldigt ung publik. Den smått vildsinta pjäsen har ett djupt allvar och en mycket vass udd riktad mot den förhärskande TV-underhållningsindustrin. Vad händer med självkänslan, den egna identiteten och även människovärdet i dessa tidevarv av medial fernissa och kändishysteri? Och vad händer med barnen som växer upp i denna atmosfär och tidsanda?
Men har inte pjäsen skjutit lite grand över målet gällande målgruppen? Jävla Otte borde väl främst spelas för elever i årskurs sju och åtta. Jag tvivlar på att tioåringar verkligen kan ta till sig pjäsens mer djupgående budskap. Nu lämnas inte barnen i sticket. Pjäsens ensemble för som vanligt ett samtal med barnen efter pjäsens slut tillsammans med dramapedagogen Frida Sandegård.
Det kan inte heller vara någon lätt uppgift att regissera den här pjäsen. Här går det minsann undan. Vi kastas mer eller mindre hämningslöst mellan tragedi och komedi. Däremellan tar pjäsen gestalt som musikal. Regissören Thomas Müller lyckas ändå foga ihop de olika delarna på ett någorlunda smidigt och publikvänligt sätt. En mycket stilsäker koreografi förtätar och förhöjer det visuella intrycket av pjäsen.
Ensemblen gör ett gott hantverk. Linda Kunze plockar fram en mycket sårig och ömhudad flicka ur sitt inre. Den unga mamman är sannerligen av kött och blod i Anna Granquists hårt blonderade gestalt. Måns Clausen; slutligen, gör en lismande djävul till nöjesdirektör. Han pockar och lockar och skrattar sedan ut sina så kallade stjärnor inför publiken. Jävla Otto, skulle man vilja säga mer än en gång under pjäsens gång.
Det är inget annat än det klassiska scenariot för en krasch. Och bubblans epicentrum finns i storstäderna, bland de innevånare som tjänat mest på skattesänkningar, Rut- och ROT-avdrag, kort sagt bland Reinfeldts kärntrupper.
Det egendomliga är att regeringen och Anders Borg - och en hel del ekonomer - länge stått och fortfarande står ganska obekymrade inför denna utveckling. Ett annat problem är att Riksbanken, som vädrat faran med bostadsbubblan, tvingas anpassa hela sin räntepolitik till detta fenomen - trots att de höjda räntorna kyler av ekonomin och hindrar framväxten av fler jobb. Det är inte Riksbanken som ska kallas in för att göra något år en bostadsbubbla utan i första hand givetvis regeringen. Det är smått vansinnigt att bekämpningen av en bostadsbubbla som blåses upp bland bättre ställda i vissa delar av Stockholm ska skörda ”civila” offer i hela andra delar av Sverige och svensk ekonomi.
I längden finns bara ett sätt att desarmera bubblor av det här slaget - byggandet av fler bostäder. Framförallt skulle det vara bra för hela ekonomin om hyresrätten premierades; samhällen med låg andel hyresrätter blir mer instabila och mer ojämlika - det såg vi inte minst under den finanskris som utlöstes av den amerikanska bolånemarknaden. Men för att bygga fler bostäder behövs en social bostadspolitik och bara det begreppet ger Reinfeldt och Borg ideologiska frossbrytningar.
Så se bubblan växa! Den skimrar på insidan. Och när den till slut brister går ännu en liten manisk epok i den svenska kapitalismen till ända.
Det är en politik som i alla sammanhang har visat sig vara felaktig. I landstinget Dalarna har man försökt att lösa de ekonomiska problemen under 2000-talet med två skattehöjningar. Resultatet ser vi – underskott med runt 100 miljoner varje år och ett ackumulerat underskott på totalt 900 miljoner under de senaste tio åren.
De två skattehöjningarna på totalt 1,30 som landstinget har gjort under 2000-talet gör att vi nu är ett av högskattelänen i Sverige. Vi lägger redan i dag 10:89 kronor av varje intjänad hundralapp i landstingsskatt.
De skattehöjningar som landstinget har gjort de senaste åren gör att en familj där den ena parten tjänar 20 000 kr/månad och den andra 15 000 kr/månad idag betalar 5 472 kronor/år mer i landstingsskatt idag än för 10 år sedan.
Den höjning som nu Greider föreslår innebär att de redan hårt skattetyngda hushållet ska betala ytterligare 2 088 kronor i landstingsskatt.
Landstinget har aldrig haft så mycket pengar att röra sig som man har idag. Trots detta får inte vänsterblocket ekonomin att gå ihop. Problemet handlar inte om pengar utan hur man utövar sitt ledarskap.
Jan Wiklund (M)
oppositionsråd
Landstinget Dalarna
Svar: Ursäkta, käre oppositionsråd - men det var 20 öre jag föreslog som skattehöjning, inte femtio öre. Det ökar skattebördan för det par du tar som exempel med några hundralappar per person. Om man för den skattehöjningen skulle slippa exempelvis höjda patientavgifter och mer stressad personal tror jag många skulle vara beredda att acceptera det.
I Gävleborgs län är landstingsskatten 11:17 - alltså ca tre tioöringar högre än i Dalarna. Och då är Dalarna ändå hemsökt av den bypolitik som gör att länet håller sig med minst fyra sjukhus - som drar en massa pengar som går till inte minst stafettläkare, utan att det är medicinskt befogat. Den frågan vågar Wiklund dock inte ta i. Han vill stryka medhårs.
Wiklunds tes att skattehöjningspolitik ”i alla sammanhang har visat sig vara felaktig” är ju direkt doktrinär. Är det alltså den verkliga moderata synen - att de skattehöjningar som finansierat den välfärdsstat som växt fram det senaste halvseklet varit ”felaktiga”? Förmodligen. Det är bra att Wiklund säger det som en Reinfeldt aldrig skulle våga säga.
Tyvärr är en skattehöjning ändå ingen lösning på de akuta budgetunderskott som uppstod förra året. Kommunal- och landstingsskatter har dessutom nackdelen att de inte är progressiva och därför slår hårdare mot låginkomsttagare. Men för framtiden kommer skattehöjningar att vara nödvändiga - i synnerhet i Wiklunds sjukhustäta Dalarna.
Alternativet är att genomföra det som den nuvarande landstingsledningen trots allt verkar vara på väg att göra: rationalisera verksamheten.
Och ända hit når känslan av att bevittna hur en diktator, som nyss hade all makt i sina händer, tappa kontrollen.
Det är en vanmäktig tyrann som träder fram och får sina anletsdrag och sina tonfall liksom sönderslitna av den offentlighet han ställer sig i. Men vanmakten är också oberäknelig. Kadaffi kan tyvärr hinna orsaka att ännu mer blod flyter.
Men Kadaffis sönderfall - här verkar det faktiskt vara fråga om själva personlighetens sönderfall - får någonting att gå sönder också i västvärlden. Den här mannen var ju en av dem som skulle garantera stabiliteten, flödet av olja och gas, till den rika världen. När hans röst och ansikte förvrids, ja, då förvrids också maktens ansikten över hela västvärlden.
Kadaffi skyller hela upproret på - Al Qaida. Det är en fruktansvärd spegelbild av det argument som västvärlden länge fört fram som stöd för status quo i regionen: annars tar de religiösa extremisterna makten.
En pinsamhet sprider sig. Vi har sett det hos Carl Bildt - hans världsbild har rubbats av denna arabiska revolutionsvåg och han har blivit osäker och säger egendomliga saker. Och vi har sett det hos många västledare. Också marken under deras fötter gungar en smula när skalvet i arabvärlden fortplantar sig ut över geopolitiken.
Kadaffi talar. Han vill vara en fader för sitt folk. Men folket vill inte ha en sådan fader - de vill inte ha någon fader alls. De vill bli myndiga människor.
Den kommunala fastighetsavgiften innebär att taxeringsvärdet på fastigheten inte har samma betydelse som tidigare för beskattningen av bostäder. Finansminister Anders Borg anser det vara rimligt att se över det.
Den löpande beskattningen av bostäder ska behållas och pengarna från den går till kommunerna. Utredningen ska vara klar i augusti 2012.
Uppgifterna om förmögenhet samlas inte in, eftersom förmögenhetsskatten avskaffats av alliansregeringen.
Inför valet sa de tre rödgröna partierna att de ville återinföra en skatt på förmögna. Den skulle inbringa hälften av det som tidigare inbringats. De rödgröna kunde även tänka sig annorlunda beskattning av fastigheter, delvis till följd av kombinationen med förmögenhet. På ingen av dessa punkter gav de dock detaljerade besked.
Visserligen sades en ny skatt på förmögna inbringa drygt tre miljarder kronor, hälften av vad gamla förmögenhetsskatten gav.
Om taxeringsvärdet tas bort eller förenklas blir det svårt att införa en ny skatt på fastigheter annat än en som är samma för alla fastigheter, som avgiften är nu.
Om de rödgröna partierna får majoritet får de svårt att åter införa skatt på fastigheter som beskattar värdefulla sådana högre än de med lägre värde. Det blir även svårt att beskatta förmögenheter. För det blir svårt att bedöma hur effekten av skatt på sammanlagda värdet på kapitalinnehav och fastighetsinnehav blir.
Borg och borgarna vet vad de gör.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 | |||||||||
|